Knackilibank på dörren

Igår när hela gänget var på väg ut på en promenad knackade två jehovas på dörren. Alla som någon gång besökt oss vet vad som väntar när dörren öppnas. Först kommer en glad labrador utspringande och vill hälsa, efter det kommer en pratsam 3 åring som vill säga hej och sist kommer en liten ettåring som vill prova på att krypa nedför trappen i full fart.

Jag var lagom stressad också. Kallare ute - mer kläder på barnen - stressigare pappa. Innan dom fick säga sitt ärende så hade jag fångat upp Kalle, tystat Samuel och dragit in hunden i hallen.

Svettig och lätt irriterat frågade jag vad dem hade på hjärtat.

- Vi är från Jehovas vittnen, fick en av besökarna fram. Den andra mannen, som förmodligen var väldigt hundrädd, flyttade ner fyra trappsteg.

Jag trodde att nästa mening skulle bli "Jag ser att du är upptagen, vi kanske kan komma förbi någon annan gång", men istället tog han fram sin folder med glada lyckliga människor.

Barnen, som var fullt påklädda och ville ut, höjde sina röster i trapphuset.

- Har du läst bibeln? frågade mannen.
- Nä, svarade jag och tog på mig jackan. Den gesten borden han förstå tänkte jag. Vi. Ska. Ut. Stick. Och. Brinn.

Han vek ut foldern mitt framför ögonen på mig, samtidigt sa jag till Smilla att hon skulle komma.

Lite stressad av hunden och barnen fick han fram:

-Eh.., om man läser bibeln blir man ung när man är gammal.
- Jasså du, det låter ju skitbra, svarade jag ironiskt. Lämna en folder så får jag läsa igenom det i lugn och ro.
- Du vet att alla svar finns att få i bibeln, sa den rädda mannen lite försynt från en halvtrappa ner.
- Vad bra, men vi får ta det någon annan gång, sa jag och försvann nedför trappan.

Människor som är med i Jehovas verkar vara rätt tom i skallen faktiskt. Snacka om sinnesslöa. Efter alla dörrknackningar måste dom inse när det är dags att gå vidare till nästa dörr.

Nej tack, jag vill inte bli frälst i mitt trapphus med hund och fullt påklädda barn. Jag vill ut och leka. Stick och brinn.