See no evil, hear no evil

Just nu sitter jag på X2000 och bloggar. High Speed blogging.

I min vagn sitter ett antal personer på väg ner till Stockholm. Bland dessa finns en storfamilj som så att säga "förändrar stämmningen" i vagnen. Familjen består av 6 personer, mamma & pappa och 4 barn. Pojkar. Från ca 3 - 8 år gamla. Vilda, glada och busiga. Innan jag skaffade barn skulle jag bli ruskigt irriterad att hamna bredvid en stor bullrig familj klockan 06:15 på morgonen. Nu stänger man bara av och ignorerar barnskrik som inte kommer från mina egna barn. Det är faktiskt lite mysigt att se och höra barn och att det är lite liv på tåget.

Övriga passagerare är väl sisådär-nöjda över sin placering. Runt mig sitter ett kärlekspar, en äldre gubbe som läser tidningen och en tonåring. Tonåringen ser lagomt nöjd ut, han kastar elaka blickar mot barnen och hyperventilerar hårt. Gubben tror jag inte ens har uppfattat att det är barn i vagnen. Han är antagligen en rutinerad morfar, eller så har han lite problem med hörseln. Kärleksparets reaktioner går i vågor. Före Hudik log dom bara och tittade varandra kärleksfullt i ögonen varannan minut. Nu är vi snart i Söderhamn och ögonflirtande har ersatts av sura miner och svarta blickar mot barnen. Kvinnan har rullat ihop sig till en boll med huvudet mellan benen och försöker ignorera den intensiva ljudmattan från 4 hyperaktiva barn(dom är proppade med energiladdad juice)

Nu springer ett barn runt och provar gardinerna. Ett barn springer barfota fram och tillbaka i vagnen och den yngsta pojken är lite tröttgnällig.

Jag käner mig avslappnad. Barnen är inte mina, jag slår av öronen.

EDIT: Ett av barnen spydde strax före Uppsala. Mitt i gången. Stackars kille...